Sedan Calle kom till jorden. På de 7 månader han varit hos oss har han lyckats nästla sig in ordenligt i våra hjärtan. Han har växt både på bredden och höjden, men allra mest som individ. Det är med en mors stolthet jag följer hans utveckling och gläds åt hans framsteg. Det handlar kanske inte alltid om de där stora sakerna, utan så vardagliga ting som att han faktiskt kommer när man ropar och inte springer åt andra hållet när man tar fram kopplet…

Såhär 7 månader senare är jag inte det minsta vred över sambons hundtjatande eller de där stora gråa ögonen som bara inte gick att släppa när vi hälsade på hos Amouricas den där första gången. Självklart har det varit en stor omställning, främst mentalt, i alla fall för mig. Men det har blivit till det bättre. Det ska bli oerhört spännande att kunna få ta tillvara på Calles alla fina egenskaper och unika empati i höst när vi startar assistanshundsutbildningen. Jag har en känsla av att det kommer att passa Calle och mig som handen i handsken.

Så imorgon, för det är faktiskt inte förrän den 21 juli vår lille pilt fyller år, blir det barnkalas! Sniff som är här på semester, Gato och Calle skall få hugga in på köttårta. Vi tvåbentingar år hålla tillgodo med äppel/päronpaj med massor av vaniljsås… Men jag tror inte att någon kommer att klaga.

Precis just nu ligger bägge jyckarna tillsammans i soffan, snusandes och småvoffandes i sömnen. Vi var uppe på hundträffen idag också, lurade med Gato också. Idag var det skogspromenad på schemat. Calle och två andra könsmognade hanar gruffades lite i början, så jag tog honom i koppel. Inte så populärt. Jag såg aldrig vad som utlöste det hela, men fick berättat för mig att en av de andra skulle försvara sin ”flickvän” och med alla hormoner hos grabbarna grus påhejat av en massa kvinnfolk som försökte få isär det är det klart att det blir etter värre. Calle avslutade sin räd med att springa tillbaka till Sniff och ställa sig framför henne med ett rikigt Velmaleende… Har inte sett honom visa tänderna på det viset innan. Men det visar väl också på att han inte tycker helt illa om bruttan…

Efter en stunds promenad hade alla lugnat ned sig så vi gjorde ett försök till, vilket gick fantastiskt bra. Sedan var det Sniffs debut i flocken! Hon hittade sig en lekkompis ganska snabbt, Debora en Schäfer (om jag inte minns mig fel..), som hon sprang med och viftade på lilla stumpen. Riktigt skönt att se henne lugn och trygg bland alla vovvar, och blödiga som vi kvinnfolk kan vara släppte jag en liten tår. (Men jag var inte ensam… Mimmis Matte gick också med ett litet blödande hjärta..)

När vi kom hem och vovvarna fått vila en stund upptäckte vi att Calle haltade. Antagligen hade han fått sig en liten törn i gruffet, men pumpad på adrenalin och en massa Corsoanda hade han inte visat något alls. Ett litet sår precis intill den översta ”dynan”. Lite öm och stel, så vila, aloevera och lite massage tror jag gör susen. Ynkedomen blev etter värre när både Husse och Mami skulle kika och se, så det bästa är nog bara att låta honom återhämta sig och inte göra ngn stor affär av det.

Nu skall jag sluta ordbajsa.. Tänker börja baka lite för kalaset och dansa en soldans. Är så trött på allt regn!