Efter att han totalt vandaliserat lägenheten ännu en dag fick jag gladeligen stappla ut, och åka iväg till skogs med honom. Min yrsel släpper inte, så jag blev faktiskt sittande i ett skogbryn med den här vildbasen springandes omkring mig. Som tur var ringde Sambon och sa att han var hemma och hade slutat tidigare.. Pinigt. Mitt i allt ståhej med kvistning av sly, springande fram och tillbaka med den där galna blicken… *haha* och kottjagande så kommer det en joggare. Calle blev som förbytt, det gick fasen mig inte att kontakta honom! Jag har tidigare inte riktigt greppat hur stark valtinstinkt den här jycken har, men jag lovar, den är stark… Jag kan inte klandra hans beteende, en groggy mamma som bara satt under en gran, och så kommer det en vilt främmande karl, springandes mot oss..  Han reste ragg från huvudsvålen ända ut till svansspetsen, studsade runt mig skällandes och morrandes, gjorde små ”utfall” mot mannen och kom tillbaka på mig, upp på bakbenen för att göra sig extra stor. Ja, You name it.. Som tur var var mannen inte hundrädd, vi resonerade att om jag kom fram och hälsade på honom så skulle Calle hajja att han inte var livsfarlig. Sagt och gjort, jag stapplade fram, försökte att inte kräkas på den okända joggaren, hälsade lite tafatt, och Calle började lugna sig lite. När Calle själv kommit fram till mannen tog tokrycket över igen.. Jag försökte skämtsamt skoja till det med att berätta att han inte var så gammal och att han inte gjort såhär tidigare.. bla. bla. bla.. Usch. Fick lura honom till mig och koppla honom igen, tur var väll det, för sen kom det tre orienterare, en småbarnspappa med barnvagn ( Mitt i urskogen!!) och slutligen Husse.

Det är svårt att tro att det är samma lille kille som delar soffhörn med mig nu, men nosen tätt intill, snusandes och gnyendes i sömnen. Calle är hunden som aldrig slutar att förvåna sin stackars Matte.. Han är också vovven som bara fortsätter att ta större och större plats i hennes hjärta.

Annonser