Voff.

Idag när Mamma kom hem var jag tvungen, eller ja.. kunde inte låta bli, att studsa upp för att pussa på henne ordentligt. När jag landade var jag så himla glad att jag *ehum* råkade släppa några droppar. Pinsamt värre, men det fick henne att skynda sig att byta jacka i alla fall…  Fick gå upp till skogen och busa! Jättenajs. Träffade en annan stor kille där också, Giszo tror ja han hette.

(Ja, i träffade en 50-50% korsning på Rottis och Ovtjarka. Han var 11 månader och verkade fungera ihop med Callemannen, trots hans totalgalenskap. Han tokrusade i säkert en halvtimma! På vägen upp fick han för sig att han skulle in på basketplanen för att sno bollen från två killar, råkade glömma att jag satt i andra änden av kopplet.. //Matte) 

Tass!

Mamma har en väninna som tycker om att smaka på tassar. Det har hon sagt, jag hörde henne själv! I samma veva sa Mamma till mig att hålla koll på öron och svansen, jättesläskigt! Jag tror inte att hon skulle äta upp mig, inte på riktigt. Alltså, om hon visste vad jag klivit i under en hel dag så skulle hon aldrig våga smaka på tassen!

Matte svamlar

En del hundar kommer en närmare än andra. Så är det bara. Vissa har stor personlighet, andra tar inte för sig lika mycket. En del fårde värsta olaterna andra är matte/husses ängel hela livet. Hur de utvecklas vet man inte förrän de är färdiga. Man kan givetvis få föraningar längs vägen, men aldrig veta säkert… Jag som Matte har givetvis storslagna planer för vår lilla krabat, fast det enda jag egentligen hoppas och vill är att han ska få vara frisk och må bra. Jag vill att han ska få växa upp och utvecklas till en glad och säker vovve som vet var gränsen går och som är mån om sin ”gård”. En vakthund är han, och det skall givetvis uppmuntras på rätt sätt. Man behöver inte nödskälla varje gång någon går i trapphuset, det räcker med en markering och ett ordentligt skall från honom. Än så länge tycker vi lika om den saken…