Mamma och jag var ute och lattjade i skogen igen. Idag var det som tur var ljust ute.. Trollen som jag sett tidigare visade sig vara stubbar och stenar, jättekonstigt! Jag hävdar fortfarande bestämt att de förvandlas vid mörkrets inbrott. Allt annat vore konstigt. På vägen hem gick Mamma helknasigt, inte för att det gjorde något, det betydde ju bara mer tid att springa lös i skogen… Hon såg lite knepig ut efter en stund, så jag tänkte att jag skulle puffa igång henne igen. Det brukar ju fungera med andra tikar, och hon låter ju som en sån ibland så…

(Ja hujeda mig. Snyggingen spatserade omkring och nosade på precis allt! Stubbar är tydligen jättebekväma då de fungerar som fasthållna tuggben! Orsaken till att allt blev lite knasigt är att jag har världens sämsta lokalsinne och missbedömde helt enkelt storleken på skogsstycket vi promenerade i. Eftersom vi bara skulle ta en kort tur hade jag tänkt äta frukost efteråt, så mitt blodsocker sjönk ganska snabbt och jag tappade modet lika fort när jag insåg att jag inte hade en aning om vart vi befann oss någonstanns…. Då kom Calle som ett jehu för att dutta igång mig med nosen och försökte leka med mig. Goingen.. Vi kom i alla fall ut ungefär där vi skulle och ett stycke orolig sambo fick en positiv lägesrapport, medan jag och Calle kunde gå hem för en efterlängtad frukost. Slutet gott allting gott. //Matte)